Sanningen om salt

Här följer ett översatt inlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

1982 kallades salt ”en ny bov” på omslaget till TIME magazine. Publiceringen av INTERSALT-studien 1988 slog sedan huvudet på spiken. Det var en enorm studie som omfattade 52 center i 32 länder och man mätte saltintag med stor noggrannhet och jämförde det med blodtryck. Alla populationer hade gemensamt att ju större saltintag, desto högre blodtryck. Det kändes som en fullträff, trots att effekten var ganska liten. En minskning med 59 procent av natriumintaget skulle sänka blodtrycket med bara 2 mmHG. Om ditt systoliska tryck var 140, skulle alltså en kraftig begränsning av saltintaget sänka det till 138.

Det fanns emellertid inga data som tydde på att det skulle leda till färre hjärtinfarkter eller strokes. Baserat på denna inflytelserika studie meddelade Nutrition Facts Label år 1994 att amerikaner ska äta endast 2400 mg per dag (ungefär en tesked salt). Och ändå är det ett faktum att i princip alla hälsosamma populationer i världen äter salt i mängder långt över de rekommendationerna. Den dramatiska förbättringen av hälsa och livslängd som skett under de senaste 50 åren har uppstått under en period då nästa alla har ansetts äta för mycket salt.

Vår tro på hälsovinster av låg saltkonsumtion baseras till stor del på felaktig information och myter. Antagandet bakom rådet om att minska på saltintaget är att högt saltintag är ett modernt påfund, orsakat av ökningen av processad mat. Dahl, exempelvis, hävdade att det utbredda användandet av salt som krydda var ovanligt fram till moderna tider.

Data från militärarkiv som går tillbaka till kriget 1812 visar att soldaterna, och förmodligen resten av det västerländska samhället, konsumerade mellan 16 och 20 gram salt per dag. Under kriget 1812 upprätthöll soldaterna en daglig konsumtion på 18 gram per dag, trots hög kostnad. Amerikanska krigsfångar beklagade sig över att deras nio gram salt per dag var ”knappt och magert”. Det var först efter andra världskriget, när kylskåpen ersatte saltandet som huvudsaklig metod för att bevara mat, som amerikanerna sänkte sitt genomsnittliga saltintag till nio gram per dag och på den nivån har det hållit sig sedan dess. Under perioden före andra världskriget oroade man sig inte för död till följd av hjärtsjukdom, stroke eller njursjukdom – de huvudsakliga orsakerna som skrämmer oss från att äta salt idag.

Vinden vänder

Från allra första början fanns det problem med hypotesen att en minskning av saltintaget skulle rädda liv. Dahl noterade inte de olika kulturer som åt mycket salt och där det inte hade några konsekvenser för hälsan. Samburu-krigarna konsumerade nära två teskedar salt per dag och gick till och med så långt som att äta salt direkt från boskapens saltstenar. Trots allt detta salt är det genomsnittliga blodtrycket bara 106/72 mmHg och det ökar inte med stigande ålder. Som en jämförelse, omkring en tredjedel av de vuxna i USA har högt blodtryck med ett tryck på minst 140/90 mmHg eller högre. Som referens ligger ett normalt blodtryck på mindre än 120/80 mmHg och ökar i västvärlden generellt med ålder. Bybor från Kotyang, Nepal, äter två teskedar salt per dag och Kuna-indianerna äter en och en halv tesked salt per dag, utan förhöjt blodtryck. Det motsäger helt klart Dahls hypotes att en kost med mycket salt höjer blodtrycket.

Den senaste globala undersökningen angående saltintag visar att inget område i världen har anpassat sig till varken AHA eller WHO när det gäller rekommenderade restriktioner av saltintag. Centrala Asien hade det högsta saltintaget, tätt följt av välbeställda Asia Pacific-regionen inklusive Japan och Singapore. Den japanska kosten är mycket rik på natrium, man använder mycket sojasås, miso och inlagda grönsaker. Japanerna själva verkar inte få några negativa konsekvenser, de har världens längsta förväntade livslängd, 83,7 år. Singapore ligger på tredje plats med 83,1 år. Om det var så illa för hälsan att äta salt, hur kommer det sig att världens mest långlivade också är bland de som äter mest salt?

Funderingarna kring saltsnål kost tog sin fart 1973, när en analys fann sex populationer där det genomsnittliga blodtrycket var lågt trots en kost med mycket salt. Okayuma-folket, till exempel, konsumerade mer salt än de flesta länder gör idag (upp till 3,3 tsk per dag) och hade ändå bland de lägsta blodtrycken i världen.

I vissa fall sänktes blodtrycket då saltintaget ökade. I norra Indien konsumerade man till exempel i genomsnitt 2,5 tsk salt per dag (14 gram) men hade ett normalt blodtryck på 133/81 mmHg. I södra Indien åt man ungefär hälften så mycket salt som i den norra delarna, men det genomsnittliga blodtrycket var signifikant högre på 141/88 mmHg.

Motstridig evidens

Men det var fortfarande frågan om den omfattande INTERSALT-studien. Vidare analys av data började måla upp en signifikant annorlunda bild av salt. Fyra primitiva populationer (Yanomamo, Xingu, Papua Nya Guinea och Kenya) hade ingått i de inledande analyserna, på de platserna hade man signifikant lägre natriumintag än resten av världen. De levde ett i grunden annorlunda och mer primitivt liv jämfört med övriga och de hade ett natriumintag som var 99 procent lägre. Dessa utstickare hade begränsad generaliserbarhet jämfört med resten av världen och på grund av att de avvek så mycket hade de en alltför stor effekt på de genomsnittliga värdena.

Dessa fyra primitiva samhällen skilde sig från moderna när det gällde mycket mer än bara kost. Exempelvis levde Yanomamo-indianerna i Brasilien fortfarande traditionellt, jagade och samlade precis som de har gjort i århundraden. De praktiserar endokannibalism, där aska från älskade avlidna äts i tron att det håller dem levande. Det finns ingen processad mat. Det finns ingen modern medicin. Att jämföra den här stammen som bor i Amazonas djungler med en modern amerikan i New York är knappast rättvist. Att isolera en enstaka komponent i kosten, som natrium, och hävda att det är ensamt ansvarigt för högt blodtryck är höjden av dålig vetenskap. Man kan precis lika gärna hävda att höftskynken sänker ditt blodtryck.

Det fanns andra frågetecken också. När man studerade det hela närmare såg man att två populationer (Yanomamo och Xingu-indianer) hade en avsaknad av en speciell genotyp DD i ACE-genen, vilket gjorde att de befolkningsgrupperna hade en extremt låg risk för hjärtsjukdom och högt blodtryck. Man kan alltså inte anta att natriumintaget spelar en stor eller ens en liten roll när det gäller lågt blodtryck i de grupperna.

I det här fallet kan man få mer information genom att kompensera för de faktorerna från studien av populationer för att se om den ursprungliga salthypotesen håller. När dessa fyra primitiva populationer avlägsnats och 48 moderniserade populationer återstod i studien, blev resultaten helt motsatta mot de ursprungliga fynden. Faktum är att blodtrycket minskade när saltintaget ökade. Att äta mindre salt var inte hälsosamt, det var rent skadligt.

Evidensen från USA var heller inte speciellt uppmuntrande. National Health and Nutrition Examination Survey (NHANES) är storskaliga undersökningar av amerikanska kostvanor som utförs då och då. Den första undersökningen fann att de som äter minst salt dog i 18 procent högre utsträckning än de som äter mest salt. Det var ett högst signifikant och oroande resultat.

Den andra NHANES-studien bekräftade att en kost med ett lågt innehåll av salt associerades med förbluffande 15,4 % ökad risk för död. Andra undersökningar fann en ökad risk för hjärtinfarkt med saltsnål kost när det gällde behandlingen av patienter med högt blodtryck. Precis de patienter som läkare hade rekommenderat en saltsnål kost!

Center for Disease Control, del av US Department of Health and Human Services, oroades och bad 2003 Institute of Medicine (IOM) att ta en ny titt på tillgänglig evidens med fokus inte bara på blodtryck, utan också mortalitet och hjärtsjukdom.

Efter en omfattande genomgåmg av den medicinska litteraturen drog IOM flera slutledningar. Trots att en kost med lite salt kunde sänka blodtrycket, “stöder existerande vetenskap varken en positiv eller negativ effekt av att sänka natriumintaget till <2300 mg/d när det gäller kardiovaskulär risk eller dödlighet på befolkningsnivå.” Det innebär att en sänkning av saltintaget inte minskade risken för hjärtinfarkt eller död. När det gällde hjärtsvikt, “kom man fram till att det finns tillräcklig evidens för att det finns en negativ effekt av ett lågt intag av natrium”. Jösses. Precis de patienter där vi som mest ihärdigt rekommenderade en minskning av salt skulle skadas mest. Dogmen är svår att förändra. Kostråden från 2015 fortsätter att rekommendera ett natriumintag på mindre än 2300 mg (omkring en tesked salt) per dag och en rekommendation på max 1500 mg natrium (omkring två tredjedelar av en tesked salt) per dag hos personer med högt blodtryck, svarta och medelålders och äldre vuxna.

Varför är det farligt att begränsa saltintaget?

Salt är nödvändigt för att upprätthålla adekvat blodvolym och blodtryck för att säkerställa att vår vävnad har tillräckligt med syrebärande blod och nutrienter. Salt består av lika delar natrium och klorid. När vi mäter elektrolyterna i blodet är salt (natrium och klorid) de vanligast förekommande jonerna. Normalt blod innehåller till exempel natrium i en koncentration av ungefär 140 mmol/L och klorid 100 mmol/L, jämfört med kalium 4 mmol/L och kalcium 2,2 mmol/L. Inte undra på att vårt behov av salt är stort.

Det finns spekulationer när det gäller de evolutionära orsakerna till att vårt blod utvecklats till att bestå av mest salt. Vissa tror att vi utvecklades från enkla cellorganismer i de uråldriga haven på jorden. När vi blev flercelliga och förflyttade oss upp på land, behövde vi bära en del av havet med oss i form av ‘saltvatten’ i våra vener och därför utgör saltet den större mängden elektrolyter i vårt blod. Salt är vitalt för hälsa, det är inte en bov.

—
Dr Jason Fung

Mer med dr Fung

Alla inlägg av dr Fung

Dr Jason Fung har en egen blogg: idmprogram.com. Han är också aktiv på Twitter.

Dr Fungs böcker Fetmakoden, Allt om fasta och Diabeteskoden finns samtliga på Bokus, Adlibris eller andra nätbokhandlare.