Skulden för fat shaming

Här följer ett översatt inlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Den största anledningen till att fetma är en så känslomässigt laddad fråga beror helt enkelt på att den blivit så ihopblandad med fördomar om en persons viljestyrka och karaktär. Den skiljer sig helt från nästan alla andra sjukdomar då det ofta finns en outtalad antydan om att du åsamkat dig sjukdomen själv. En känsla av att du hade kunnat göra någonting åt det, om du bara inte var ett sånt viljelöst matvrak.

Anledningen till att många läkare omedvetet ägnar sig åt ”fat shaming” är att de tror att lite skuld ger patienten extra motivation att gå ner i vikt. Som om de inte blev påminda av hela världen, precis varje dag. Så, vem förtjänar att skuldbeläggas? Skaran som förespråkar ”kalorier in, kalorier ut” (CICO – calories in, calories out) – de läkare och forskare som energiskt och konstant utropat att ”en kalori är en kalori” eller ”allt handlar om kalorier” eller ”ät mindre, spring mer”. För vad de egentligen menar, men inte säger, är ”allt är ditt eget fel”. CICO-gänget tog sjukdomen fetma och istället för att behandla den med medkänsla och förståelse, gav de den en stämpel av personlig skam. Nu ska jag avslöja att det bara är en rad lögner som vi har fått oss till livs av de finansiella krafter som står bakom.

Om du till exempel drabbas av bröstcancer är det ingen som i hemlighet tänker att du skulle ha gjort mer för att förebygga sjukdomen. Ingen talar nedlåtande om för dig att du ska ”hålla dig till programmet”. Om du har fått en hjärtinfarkt behöver du heller inte ta emot anklagelser. Fetma har blivit en sjukdom som är unik när det handlar om associationen till skam. CICO antyder att allt är ditt eget fel och om du inte vore en sån loser och bara lyssnade ordentligt skulle även du kunna se ut som Brad Pitt eller Julia Roberts. Det är inte sant. De försöker bara avleda skulden för fetmaepidemin från de förskräckliga kostråd som delats ut i årtionden.

Problemet med CICO

Den här CICO-uppfattningen härstammar från ett fundamentalt logiskt feltänk. Vi har förstått problemet med fetma som en grundläggande obalans när det handlar om energi, kalorier. Det är ett avgörande och kritiskt misstag. I min bok Fetmakoden diskuterar jag att denna besatthet av kalorier är felaktigt. Vi funderar lite på detta. Fram till 70-talet fanns det inte många feta människor. Ändå hade man ingen aning om hur mycket kalorier man stoppade i sig. Man hade heller ingen aning om hur mycket man förbrände. Träning var inte någonting du höll på med. Och ändå, över hela världen lyckades man hålla vikten. De åt i princip vad de ville när de var hungriga och åt inte när de inte var hungriga.

Om nästan alla, i hela världen, lyckades undvika att bli feta utan att räkna kalorier, hur skulle kaloriräkning kunna vara så grundläggande för att lyckas hålla vikten efter 1980? Våra kroppar har lyckats undvika fetma i årtusenden, men sedan 1980 behöver vi räkna kalorier och steg? Knappast.

Det har skett två stora förändringar i den amerikanska kosten sedan 70-talet. För det första fick vi rådet om att minska mängden fett i maten och öka andelen kolhydrater. Rådet att äta mer vitt bröd och pasta visade sig INTE vara speciellt slankande. Men det finns ytterligare ett problem som fram till nu har flugit under radarn. Den ökade måltidsfrekvensen.

På 70-talet åt man i princip tre gånger per dag – frukost, lunch och middag. Om man inte var hungrig var det fullt accepterat att hoppa över en måltid. Det var kroppen som talade om för dig om du behövde äta eller inte. Du borde lyssna på din kropp.

År 2004 hade antalet måltider per dag ökat till nämare sex – nästan det dubbla. Mellanmål var nu ingenting man unnade sig vid sällsynta tillfällen. Tvärtom, småätande uppmuntrades som ett hälsosamt beteende. Man skakade på huvudet åt att hoppa över måltider. Vilken typ av bisarr värld var detta? Behöver man konstant skyffla in mat i munnen för att gå ner i vikt? Allvarligt? Om du inte äter kommer du att gå upp i vikt? Allvarligt? Det låter riktigt knasigt för att det är riktigt knasigt.

Pekpinnarna när det gällde att hoppa över måltider var högljudda. Läkare och dietister, med tung uppbackning av industripengar, berättade för sina patienter att de aldrig någonsin skulle hoppa över en måltid. De varnade för ödesdigra konsekvenser. Olika magasin smattrade fram varningar för att hoppa över måltider och målade upp problemen det kunde orsaka. Från ett fysiologiskt perspektiv, är det som händer när du inte äter så himla illa? Få se nu. Om du inte äter kommer din kropp att förbränna kroppsfett för att få den nödvändiga energin. Det är allt som händer. Inget annat. Trots allt är det själva anledningen till att kroppen bär runt på fett. Vi lagrar fett så att vi kan använda det. Om vi inte äter kommer vi att använda kroppsfett.

När folk gick upp ännu mer i vikt, fick vi höra allt högre att man ska äta ofta. Det fungerade ju inte, men det var det ingen som brydde sig om. När folk blev feta kunde läkarna säga att man skulle dra ner på kalorier och äta ofta – som en kossa på bete.

Men det här hemska rådet fungerade inte. Det finns alltså två potentiella källor till problemet. Antingen var kostråden för viktnedgång dåliga, eller också var råden bra men man följde dem inte. Å ena sidan var problemet läkarens råd. Å andra sidan var det ett patientproblem. Vi går till grunderna. Läkare och andra auktoriteter inom näringslära har en religiös tro på att överflödiga kalorier orsakar viktuppgång. De råder sina patienter att äta mindre kalorier. Antingen:

1. Rådet att ”äta mindre” är fel och fungerar inte
2. Rådet är bra, men patienten kan inte följa det. Anden är villig men köttet svagt. Mycket snack men lite action. Etc. Etc.

Jag tror att nummer 1 är det rätta. Patienter med fetma är alltså offer för dåliga råd som att äta ofta och äta fettsnålt i ett desperat förök att hålla kaloriintaget nere. Viktproblemen är ett misslyckande när det gäller att förstå sjukdomen fetma. Jag tror inte att det är fel på viljestyrka eller karaktär. För mig är det inte annorlunda än att behandla en patient med cancer.

Att lägga skulden på offret

Många läkare och forskare tror på nummer 2. De tror inte att det är fel på råden som delas ut. De tror att problemet är patientens. Därför är en hälsosam dos ”fat shaming” vad som kan behövas för att de ska ta tag i sina liv. Det är ”en kalori är en kalori”-människorna som ska skuldbeläggas för fenomenet ”fat shaming”. De lägger skulden på offret för att rentvå sin egen oförståelse av fenomenet viktuppgång. De tror att fetmaepidemin var resultatet av en världsomspännande kollektiv simultan förlust av viljestyrka och karaktär.

Namnet på detta är ”lägg skulden på offret”. På det sättet kan läkare fortsätta tro att råden de delar ut är perfekta. Det var patientens fel. Verkar det vettigt? Någonstans runt 40 procent av den amerikanska vuxna befolkningen klassas som fet (BMI>30) och 70 procent är överviktiga eller feta (BMI>25). Är den här fetmaepidemin en epidemi i bristande viljestyrka?

Tänk dig en analogi. En lärare har 100 elever. Om en misslyckas kan det vara lärarens fel. Kanske eleven inte pluggade tillräckligt. Men om 70 barn misslyckas, är det då sannolikt att det är barnens fel eller är det sannolikt att det är lärarens fel? Självklart läraren. När det handlar om fetma har problemet aldrig varit patienten. Problemet har varit de felaktiga kostråd patienten har fått del av. Men CICOpaterna har, i förnekelse, öst skuldbördan över de patienter som är offer för läkarens oförmåga att förstå sjukdomen fetma. Det handlar inte om ett dåligt karaktärsdrag.

Det är därför fetma inte bara är en sjukdom med ödesdigra hälsokonsekvenser utan också kommer med en stor skopa skam. Det är en sjukdom med ödesdigra psykologiska konsekvenser. De skuldbelägger sig själva för att alla påpekar att det är det egna ansvaret. Auktoriteter inom nutrition svänger sig med omskrivningar som ‘personligt ansvar’ när de egetligen menar ‘det är ditt fel’. Men det är det inte.

Det verkliga problemet är acceptansen av det underliggande antagandet att fetma bara handlar om ”kalorier in och kalorier ut”. Denna misslyckade CICO-mentalitet har genomsyrat hela vårt universum. Den naturliga slutsatsen av det sättet att resonera är att om du är fet ”är det ditt fel” att du ”släppt taget”. Antingen har du misslyckats med att kontrollera ditt ätande (låg viljestyrka, frosseri) eller också har du inte tränat nog (lathet, bekvämlighet). Men det är inte sant. Fetma, på det sätt som beskrivs i Fetmakoden, är inte en störning av kaloriintag. Det är en hormonell obalans, insulinresistens. Att dra ner på kalorier när problemet är insulin kommer inte att fungera. Och gissa vad? Det gör det inte heller.

Personer med viktproblem lider inte bara av fysiska problem – typ 2-diabetes, ledproblem, etc, men de får också skulden för det. Skuld som riktas orättvist mot dem, för råden de får om att gå ner i vikt har ett misslyckande på 99 procent. Ska man bli arg på det? Absolut. Nästa gång en läkare talar om för dig att ”det handlar bara om kalorier” har du mitt tillstånd att drämma till personen i fråga.

—
Dr Jason Fung

Mer med dr Fung

Alla inlägg av dr Fung

Dr Jason Fung har en egen blogg: idmprogram.com. Han är också aktiv på Twitter.

Dr Fungs böcker Fetmakoden, Allt om fasta och Diabeteskoden finns samtliga på Bokus, Adlibris eller andra nätbokhandlare.