Små delar av större helheter

Corona. En ny realitet att förhålla sig till. Mer än tidigare medvetandegörs vi om att våra handlingar spelar roll för våra medmänniskor. Vem vill vara den som är ovarsam, och därigenom riskera andras liv och hälsa?

Ingen människa är en ö.

Klimatfrågan är en annan fråga, där våra ömsesidiga beroenden kommer i dagen. Säg att lilla Sverige skulle skära ner sina koldioxidutsläpp drastiskt. Den globala klimatpåverkan skulle bli nära på noll. Det är först i samverkan med andra stater resultat kan åstadkommas.

Att vi sitter ihop på detta vis; att vi inte är oberoende individer/länder utan små delar av större helheter är en både vacker och skrämmande insikt.

Vacker, eftersom det påminner om att vi är meningsfulla för andra. Skrämmande, eftersom det ger hisnande perspektiv av överväldigande ansvar, hotande ofrihet och hur ynkliga och maktlösa vi kan bli om fel herrar och damer sätts att styra våra öden.

Fråga valfri nordkorean.

Det är inte bara kvällens middag som får mig att kontemplera våra mänskliga beroenden utan också läsningen av Frank von Hippels bok “The Chemical Age: How Chemists Fought Famine and Disease, Killed Millions, and Changed Our Relationship with the Earth”.

von Hippel är professor i ekotoxikologi vid Northern Arizona University och har ägnat sin forskargärning åt att studera hur miljögiftet påverkar våra livsmiljöer.

Den här boken spänner över väldigt mycket, och jag kan bara ge er några skärvor av det digra innehållet.

Låt mig börja med gräshoppseffekten. Det är på jordens varmare delar den absoluta merparten av olika bekämpningsmedel används. Men vissa av partiklarna kommer att stiga upp i atmosfären och färdas norrut och söderut, för att sedan kondenseras och falla ner över de kalla delarna, det vill säga polerna och deras närområden.

Gräshoppseffekten är en delförklaring till de nedslående rönen från en kanadensisk 80-talsstudie om toxisk bröstmjölk. Många kvinnor i södra Kanada hade oroväckade höga halter miljögifter i sin mjölk. När detta skulle studeras närmre, ville forskarna ha en kontrollgrupp som förmodades leva kemikaliefritt. Valet föll på inuiterna på Baffin Island i nordöstra Kanada. Där släpps ju inga kemikalier alls ut.

Men inuitkvinnorna visade sig, på grund av gräshoppseffekten, ha ännu mycket högre gifthalter i sin mjölk än kvinnorna i södra Kanada. Nivåerna av DDT, PCB och kvicksilver kunde vara 10-20 gånger högre än hos kvinnorna i södra Kanada.

Trots att de alltså inte själva använde kemikalier fick de betala ett hälsomässigt pris. Ett pris som förstärktes av att inuiter äter valar och sälar och isbjörnar och stora rovfiskar och annat LCHF-smarrigt högt upp i näringskedjan. Mat i vilken miljögifter kan anrikas till extremt höga nivåer.

Hur mycket sjukdom, som cancer, skapades av denna exponering? Ingen lättforskad fråga, direkt. Inuiterna tenderar ju att röka mycket och dricka stora mängder alkohol, så det är svårt att forska fram en ”kemikalieefeekt”.

Jag nämnde här DDT. DDT (Diklordifenyltrikloretan) är ju ett av de mest kända miljögifterna. Det förbjöd i Sverige på 70-talet och blev så småningom förbjudet i hela västvärlden. Men det är ett utmärkt bekämpningsmedel mot sjukdomar som malaria och tyfus. (Även om malariamyggan genom åren visat sig duktig på att mutera och utveckla resistens.) Världshälsoorganisationen ser numera positivt på kontrollerat inomhusbruk av DDT i kampen mot malaria.

DDT påminner om komplexiteten och målkonflikterna när det gäller bekämpningsmedel. Faktum är ju att bekämpningsmedel varit en stark faktor bakom att reducera hunger och svält.

De första kommersiellt storskaliga bekämpningsmedlen användes på 1800-talet mot de mögelangrepp som som slog ut en stor del av Frankrikes vinodlingar, och mot ”potatispesten” (också det ett slags mögelangrepp) på Irland.

Potatispesten var en viktig orsak till den stora irländska utvandringen till USA, vilken här får tjäna som exempel på hur biologi så ofta samspelar med sociala rörelser.

I fallet corona skulle det förvåna om inte rese- och arbetslivsmönster långsiktigt påverkas av corona. Mer zoom, färre pliktmöten i den fysiska världen.

Ett annat exempel på samspel biologi/social praktik, har med slaveriet att göra.

von Hippel berättar att i den fuktiga varma amerikanska Södern var gula febern och malaria stora problem. (Till skillnad från i de kallare nordstaterna.) Indianer och vita dukade lätt under för de här sjukdomarna, medan de svarta slavarna i betydligt högre grad utvecklat resistens och därför var mer lämpade som arbetskraft på bland annat bomullsfälten.

Resistensen är för övrigt kopplad till sjukdomen sicklecellanemi. Det är en genetisk sjukdom som kan leda till allvarliga komplikationer i kroppens organ och beror på en mutation som främst drabbar personer med afrikanskt ursprung. Varför har evolutionen inte plockat bort sicklecellanemi? Jo, den heterozygota formen ger en viss motståndskraft mot malaria.

En av mänsklighetens stora skamfläckar – slaveriet – har alltså delvis drivits av rent cellmolekylära omständigheter.

En annan egenskap hos malaria är att barn kan vara bärare av sjukdomen utan att själva bli allvarligt sjuka. Detta betydde att svarta barn var ”farliga” för vita människor. Denna omständighet, menar von Hipel, drev på den segregation mellan vita och svarta som var så utmärkande för den amerikanska Södern.

von Hippel skriver också om hur vår mänskliga nyfikenhet och förmåga till ”produktutveckling” lett till fullständigt vidriga användningar av uppfinningar, som egentligen tillkommit för mänsklighetens fromma. Och tvärtom. Många bekämpningsmedel som använts för att öka jordbruksavkastningen, är en vidareuteckling av exempelvis första världskrigets stridsgaser, vilka ju användes för att döda människor.

I bokens persongalleri ingår den tyskjudiske kemisten Fritz Haber, som vann Nobelpriset 1918 för sin teknik att utvinna kväve ur luften. Efter det kunde vi producera konstgödning i stor skala, med underbara konsekvenser för jordbruksavkastningen. (Tidigare kom en stor del av kvävet via båtar från Sydamerika i form av fågelskit: guano.)

Men Habers gärning var mångbottnad. Han var behjälplig i att utveckla bland annat senapsgas, och var en entusiastisk förespråkare för gaskrigföring generellt. Ibland benämns han ”gaskrigets fader”.

Efter första världskriget utvecklade han effektiva bekämpningsmedel mot de löss som spred tyfus. Nazisterna modifierade senare dessa medel för att använda dem i gaskamrarna under Förintelsen. (Då var Haber sedan lång tid tillbaka död; han dog 1934 efter att året innan ha utvisats från landet av nazisterna).

Det är inte lätt att vara människa. Vi gör hela tiden val, och valen får konsekvenser, för det mesta både bra och dåliga. Många av konsekvenserna förmår vi dessutom inte överblicka.

Men när jag ikväll bjuder på grönsakssoppa och ostbricka kan väl inget gå fel? Jo, det kan det. Ost triggar ju lätt igång mina frossartendenser.

Men det orkar jag inte tänka på nu. Jag är redan kognitivt utmattad av von Hippels rika bok.

Erik Hörstadius