Stekta ägg till söndagsfrukost

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa:

Jag har ett vagt minne från tidig barndom. Det är söndagsmorgon och jag står på en stol vid spisen bredvid min pappa, han steker ägg till mig på samma vis som hans mamma brukade steka ägg till honom när han var barn.

Jag är kanske fyra eller fem år gammal. Jag tittar på, från säkert avstånd, när han lutar pannan och och skedar baconflott över de mjuka gulorna. Hettan från flottet gör äggvitan bubblig och krispig. Gulorna lagas till perfektion av att ösas med baconflott.

”Du behöver inte vända äggen och riskera att ha sönder gulan,” förklarar han. Ju längre man öser med flottet, desto hårdare blir gulan. Det är lätt att se hur gulan lagas till och färgen förändras för varje sked flott.

Han vill ha sina ägg rinniga. Jag vill ha mina fasta. När de är precis som vi önskar dem, serverar han dem, skinande av fett med skivor av krispigt bacon vid sidan om. Det smakar fantastiskt.

Jag tänkte på ägg på det där viset en söndagsmorgon, helt nyligen. Jag skedade baconflott över två runda gulor, såg dem bubbla och bli krispiga.

På senare tid har jag ofta ätit mina ägg så, sedan jag började med ketogen kost för två år sedan. Jag kom att tänka på mitt gamla minne av att steka ägg med min pappa en söndagsmorgon helt nyligen, när jag stekte ägg till mig själv. Jag insåg nostalgiskt — och lite bestört — att innan jag övergick till att äta ketogent, hade varken min pappa eller jag själv eller någon annan i min familj, ätit ägg tillagade på det viset på nästan 50 år. Det minnet, från mitten av 60-talet, var kanske senaste gången.

Den fettsnåla eran

Min pappa var läkare — kirurg och forskare. Han var stolt över sig själv för att han höll koll på den vetenskapliga litteraturen. Han läste the Lancet, the New England Journal of Medicine, the Annals of Internal Medicine och andra välsedda medicinska tidskrifter precis varje vecka, långt efter pensionen.

Han var övertygad, precis som nästan alla i den medicinska professionen, om att forskningsresultaten visade på behovet av att skära ner på fett för hjärthälsan. Någon gång i mitten av 60-talet slutade vi som familj att äta mättat fett och gjorde en medveten ansträngning att sänka vårt intag av kolesterol i alla former. Vi åt ägg med måtta. Det var aldrig någon större diskussion om det. Det bara hände.

Margarin ersatte smör, magert kött ersatte marmorerade köttbitar. Fettet skars bort från köttet. Ägg pocherades i vatten. Inga mer söndagsmorgonägg som badade i flott. Faktum är att de äggen fick heta ”hjärtattacksägg” — och det finns fortfarande ett recept med det namnet på internet.

Som vuxen blev jag så fettskrämd att jag i åtminstone tre decennier blev kräkfärdig av tanken på de där gamla äggen tillagde i baconfett. Minnet av att steka ägg med min pappa var inte ett fint minne, snarare ett fragment av en bisarrt fet tid. ”Kan du fatta att vi åt ägg på det sättet?” (Vi kunde också kommentera fotografierna från den tiden, att alla var så smala, min mormor, pappa, mamma och alla deras släktingar. Vi såg inte sambandet mellan de två.)

När jag började med LCHF för två år sedan var det svåraste för mig att återinföra mättat fett i min kost efter årtionden utan. Det kändes skrämmande och farligt.

Ganska snart stod det ändå klart att fett hade varit den saknade makronutrienten i min kost. Mitt sötsug försvann, min pre-diabetes reverserades, mina extrakilon smälte bort, min hy kändes smidigare (ingen liten prestation vid 50 plus!). Mina hälsprickor är borta.

Nu äter jag extra fett till allt – jag steker grönkål och andra grönsaker i smör och vitlök, jag har en klick smör till mina löskokta ägg (precis som min morfar alltid hade). Jag har kryddsmör med gräslök och persilja till min köttbit – som man alltid fick på köttrestaurang på 50- och 60-talen. Min äggröra är inte torr och smaklös, den är len med massor av smör, grädde och cheddarost.

Och att ösa mina ägg med baconfett till söndagsfrukosten är nu en av mina favoriter när det gäller LCHF. Jag får en känsla av en enklare tid, innan vi tappade kursen med det fettsnåla vansinnet.

Jag pratade med mina föräldrar härom dagen – båda är nu 91 år och mår riktigt bra, de klarar sig själva och bor kvar i sitt hem. Mina systrar äter också LCHF och mina föräldrar får höra mycket om och fascineras av ”det här nya sättet att äta.”

”Det är egentligen inget nytt sätt att äta,” säger jag, ”det är faktiskt ett gammalt sätt — kommer du inte ihåg hur du brukade ösa stekta ägg med baconflott, precis som din mamma gjorde?”

”Åh, det var så länge sedan.”

”Pappa, vi lagar ägg på det sättet igen. Det skadar inte hälsan – faktum är att det gör oss friskare. Och det smakar fantastiskt.”

—
Anne Mullens