Tjur på retur

Rädd att vräka ur mig något i vredesmod gav jag mig ut på en ensam skogspromenad för att svalka ner känslokaoset och förbereda ett försvarstal mot den sååååååå orättvisa anklagelsen.

Nedrans Kalle. På vårt tjockis-slott var ju existensvillkoret nummer ett det som DiLeva så vackert besjunger: “Vi har bara varandra.” Men nu hade jag plötsligt gjorts till en utstött. Dessutom av just Kalle, som jag kommit att tycka så mycket om, både som tränings- och diskussionspartner. Våra samtal i gubbhörnan i biblioteket satte verkligen guldkant på deltagandet.

Han var dessutom vapenbroder i kriget mot kolhydraterna. Påläst och med erfarenhet av tidigare framgångsrika viktminskningar i livet, visste han att extrem lågkolhydratkost var det som funkade överlägset bäst för honom. Hungern ner, träningsenergin upp.

När jag efter ångestpromenaden kom tillbaka till köket vände lyckan. Det visade sig att det var några i TV-teamet som tubbat Kalle att fejkgnälla på mig, som ett skämtsamt litet psykologiskt experiment. De tyckte det var för lite drama och konflikt i produktionen. Snäll som Kalle är hakade han på deras hyss. 

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag tillåter mig att vara lite nostalgisk nu när jag läst Kalles bok Tjur på retur: en kärleksförklaring till alla gubbar (Norstedts; medförfattare Johan Hedberg). Och för att jag i boken känner igen viktiga “prat-teman” från vår gubbhörna.

Ett sådant tema: det orättvisa i att vi tjockisar ofta ses som försoffade, karaktärslösa och lata. Visst finns det sådana exemplar. Men många av oss dignar av livsenergi. Själv har jag sprungit flera maraton en bra bit över 100 kilo tung, och Kalle har periodvis i livet tränat långt mer än de flesta jämnåriga, framför allt på gym och i skidspår.

Tyvärr kan denna livsenergi ta sig mer problematiska uttryck. Kalle beskriver sig som “matgalning” från tidig ålder. (Något jag känner igen mig i.) Och den som njuter mycket av mat tenderar ju att äta mer än andra. Det är en biokemisk realitet, inte en karaktärsbrist i sig. 

En annan sådan realitet är att vissa kroppar tenderar att bränna av kaloriöverskott, medan andra lagrar det som fett. Se bland annat den här brittiska filmen, inspirerad av en studie gjord av vår svenske professor i internmedicin Fredrik Nyström.

Livsenergi kan också handla om kreativitet, alkohol, sena nätter, oregelbunden livsstil. Om att mer eller mindre frivilligt utsätta sig för social och professionell stress, vilket ju violinvirtuosen Kalle gjort i överflöd. Stress som i sin tur driver hunger och metabol ohälsa.

Att Kalle på sitt trettonde år i stort sett slutade växa på längden när hans mamma dog, är ännu en omständighet som pekar mer på livets komplexitet och inneboende orättvisa som tjockisförklaring, än lättja.

Ett annat “prat-tema” i gubbhörnan var själva pratet. Att det är välgörande att emellanåt gräva i själens skrymslen, och att många – inte minst gubbar – duckar för det. Och därför inte kommer ur gamla hjulspår. 

Apropå hjulspår. Under åren runt 50 gick yrkeslivet som på räls för Kalle. Han gjorde succé i Mello, hade eget långkörar-TV-program, var julvärd, vann Körslaget. Men den yttre framgången motsvarades inte av inre harmoni. Han blev tjockare och tröttare. En skilsmässa tog hårt. Dottern flyttade hemifrån. Med testosteronet och livslusten i botten satt han hemma i Orsa och klappade en kastrerad katt.

Han hade blivit en tjur på retur. En älgterm som syftar på de äldre tjurar vars horn börjat krympa och vars tillvaro mest handlar om att slippa bli skjutna. Han skriver:

Jag kunde så klart göra som generationer av män hanterat sådana här situationer – sticka huvudet i sanden och köra på som vanligt. Tända grillen, ta en bira och vara som folk. Fortsätta njuta av livet så gott det gick, även om det livet kanske inte skulle bli så långt. Eller så kunde jag bestämma mig för att göra någonting som går emot gubbens naturliga drivkraft – förändras. Byta liv.

Livsviljan vann. Kalle tog tag i hälsan och fysiken. Bland annat med hjälp av Biggest Loser Vip. Testosteronkurvan vände uppåt. Själen följde kroppen: humör och dådkraft lyftes.

I vår kan man följa Kalle på Discoveryplus i Den stora hälsoresan. Det är uppenbart att han gillar att gå all in i utmanande projekt. I den grå vardagen lurar ju hela tiden risken för återfall i gamla, dåliga vanor. 

Man är ju inte mer än människa. 

Men inte mindre heller! Kalles kloka, varma bok påminner om livets rikedom utan att försköna det. Här ges humorspäckade interiörer från jaktstugan, varma skildringar av mormor Olga och hennes fantastiska husmanskost, konturskarpa skisser från musikbranschen, tragikomiska gubböden. 

Kalles tacksamhet över att ha fått uppleva allt detta och mycket till spiller över på läsaren, och det är lätt att dela hans frustration över att det för många gubbar tycks krävas i stort sett en dödsdom från läkarhåll för att hälsan ska prioriteras. 

Vi må vara tjurar och kossor på retur, många av oss. Men det finns garanterat mycket kvar att leva för “i väntan på gammel” (döden), som slutkapitlet heter.

Eller vadå slutkapitel? På slutraden kallar sig Kalle “en gröngöling på 57 bast”.

Resten av livet har bara börjat!

Erik Hörstadius