Vad är en kalori och ska den räknas?

Förra veckan, när jag skrev om alkohol, tog jag i en passus upp begreppet kalorier. Jag skrev, apropå att jag gärna undviker alkohol på dagtid: ”Därigenom ökar sannolikheten att jag bränner kalorier på något sportigt innan det är dags för middag. På det viset blir kalorinettot förbättrat sett över dagen som helhet.”

Lite kändes det som att svära i kyrkan, att så lättvindigt snacka om kalorier. Ett viktigt fundament inom LCHF är ju – med rätta – att klassisk kaloriräkning inte funkar. ”Rör på dig och ät mindre”, är helt enkelt ett alldeles för simplistiskt råd. En destruktiv återvändsgränd, som inte tar hänsyn till olika kaloriers olika metabola inverkan på kroppen.

Den doktor eller dietist, eller förnumstig medmänniska, som säger att du måste dra ner kalorierna in och/eller öka kalorierna ut för att gå ner i vikt, säger egentligen: ”För att gå ner i vikt måste du gå ner i vikt.” För det är ju just det som är viktnedgång: negativ energibalans.

Inget särskilt imponerande råd, eller hur…?

Konceptet kaloriräkning håller därför samma intellektuella halt som att ge följande råd till alkoholisten: För att komma till rätta med ditt alkoholproblem måste du dricka mindre. Eller till den fattige: För att förbättra din ekonomi måste du tjäna mer och/eller dra ner på utgifterna.

Ändå är begreppet kalorier alltså meningsfullt för mig. Jag ska strax redovisa skälen till detta. Men först. Vad är en kalori?

Jo, det är den energimängd som åtgår om man vill värma ett gram vatten från 14,5 till 15,5 grader vid en atmosfärs tryck. (En atmosfär är det lufttryck som råder vid jordytan när det varken råder högtryck eller lågtryck.)

En kilokalori – det vill säga 1000 kalorier, egentligen det vi menar när vi i vardagligt tal pratar om kaloriinnehållet i olika livsmedel – är sålunda den energimängd som motsvarar uppvärmningen av ETT KILO vatten.

Det var på 1800-talet man började mäta energiinnehållet i mat. I princip fjuttade man på si eller så mycket av ett visst livsmedel i en sluten behållare och undersökte i vilken utsträckning den utvecklade energin påverkade temperaturen i omkringliggande vatten.

Vem ska äras för själva kaloribegreppet? Därom tvista de lärde. Många menar att den franske kemisten Nicolas Clement var upphovsman. Han ska ha tagit upp termen i föreläsningar 1819. (Ordet kalori kommer från latinet calor; värme.)

Den förste att starta en diskussion om mat som energikälla kan ha varit den tyske fysikern Julius Mayer 1848. Innan det tycks man inte ha funderat särskilt mycket över maten som just bränsle.

Den förste systematiska kaloriräknaren på matens område var den amerikanske kemisten Wilbur Atwater, som utvecklade avancerade mätmetoder under 1800-talet gällande även kaloriåtgång vid fysisk aktivitet.

Vid det här laget började näringslära bli en vetenskap med vind i seglen. En pionjär var Lulu Hunt Peters som i sin bestseller Diet and Health (1918) predikade kaloriräkning som viktminskningsmetod och publicerade tabeller över hur mycket av diverse livsmedel som innehöll 100 kalorier.

Nå, nu till mitt kaloriräknande.

Ett användningsområde handlar om just alkohol. Eftersom exempelvis vin innehåller så mycket som 700 kalorier per liter – motsvarande ett hekto kroppsfett – vore det ju dumt att inte vara medveten om detta förhållande. Särskilt som jag i normalfallet inte blir i motsvarande mån 700 kalorier mindre sugen på annan näring – alltså mat – när jag dricker. I den meningen är alkoholen för mig ”tomma kalorier”.

Bara det faktum att jag inte nyttjar vin som måltidsdryck ”sparar in” cirka ett halvkilo i veckan, troligen utan nämnvärd minskning av energiutgift.

Ett annat användningsområde: bukfylla. Ja, just det: min mages behov att få känna sig riktigt full. En känsla som ibland kan infinna sig. Kroppen behöver då en riktigt stor volym mat. Då är det ju fiffigt om man kan sina kalorier och sätter i sig något kalorismart och åtminstone för stunden mättande.

Om jag råkar befinna mig i en fas av medveten kolhydratnjutinng använder jag mig då gärna av potatis. Potatismos eller kokt med smör eller ugnsstekt. Poängen är att vatteninnehållet ju är så stort i de underbara och relativt kalorifattiga knölarna. Samtidigt som de ändå känns som riktig mat. Potatis har mycket riktigt höga värden i tabeller över så kallat mättnadsindex.

Om jag lever under kolhydratrestriktion – självfallet normalläget i mitt liv – river jag glatt av en Paniksoppa:

Koka ihop salt, peppar, grädde och vatten tillsammans med en massa energiglesa grönsaker, som vitkål, broccoli och/eller spenat. Låt eventuellt en buljongtärning få följa med. Och kanske lite fläsk eller ost eller svamp.

Det finns tre sorters fett jag upplever inte mättar särskilt mycket per kalori. Stekfett. Ost. Majonnäs. Jag har en naturlig reflex att slösa med oljan och smöret när jag steker grejer, och vad beträffar ost och majonnäs har jag emellanåt svårt att känna naturligt stopp för njutandet.

Vetskapen om den höga kalorihalten kan då ge mig en knuff i rätt riktning mot en mer mättande komplettering. Till exempel fläskkarré eller lax eller kyckling. Och lite mindre olja i pannan och ost i kylen.

När jag fastar kan jag trolla fram lite kalorikunskap för att krydda dagen. Smäller jag på en riktig långpromenad på 14-15 kilometer bränner jag en bra bit över 1000 kalorier; gissnings bortemot 1400. Eller uttryckt i kroppsfett: 2 hekto. Eftersom min grundförbränning ligger på cirka 4 hekto per dygn, kommer jag upp i 6 hekto per dygn i fettförlust, nästan 5 kilo i veckotakt.

Det är en motivator som heter duga, att det går så snabbt ner, om man lägger den manken till. Och tack vare den här kunskapen kan jag lugnt sortera ut vad av vågens resultat som är fettförändring och vad som är vattenviktsförändring.

Det är en kunskap som är värdefull också om man råkat lägga på sig en vecka. Har man ett grundhum om sina kalorier, kan man ju göra en ungefärlig bedömning av hur mycket av uppgången som bara är vatten – och vad som är oönskat fläsk.

För min del får ni gärna högaktningsfullt strunta i kaloriräkning. Men själv upplever jag mig alltså ha en viss nytta av att processa de där siffrorna lite då och då. Dock skulle det aldrig falla mig in att väga och mäta maten. Det får andra hålla på med.

Var och en salig på sin fason.

Erik Hörstadius