Vad styr ditt barns vikt?

Att själv dras med ät- och vikttrassel kan ju sabba livet på så många sätt. Och om jag sedan för över detta till sina älskade telningar… Herre min skapare, vilken usel förälder jag måste vara!

Barn gör inte som man säger, lyder ett av många talesätt. De gör som man själv gör.

I klartext: om man själv, i hemmet, dricker för mycket, eller röker, eller gör X eller Y eller Z, eller – Gud förbjude! – äter för mycket av fel saker, då för man över den vanan till sina barn.

Det är alltså DITT fel, om DITT barn drabbas av överviktsproblem.

Inget lätt kors att bära.

Men stämmer detta? Är det verkligen på det viset, att vi som föräldrar för över beteendemönster till våra barn? Är det alltså vårt fel, om barnet blir överviktigt, asocialt, kriminellt, nikotinberoende, olyckligt? Och – omvänt – är det vår förtjänst om ungarna är glada och energiska och empatiska och skojfriska och generösa och intelligenta?

Nja. Eller snarare NEJ.

Nejet hämtar jag från forskaren i beteendegenetik Robert Plomin, som utvecklar sina tankar i, bland annat, boken Blueprint: How DNA Makes Us Who We Are (Penguin Books Ltd., 2018).

Innan jag går in på Plomins forskningsrön om övervikt, vill jag låna/stjäla en tankefigur jag hört denna sajts skapare, Andreas Eenfeldt, använda på en föreläsning:

På sommaren ökar glassätandet. Och under dessa ljuva månader blir drunkningsolyckorna fler. Betyder detta att man ökar sin risk att drunkna om man äter glass?

Naturligtvis inte. Det finns förvisso ett samband: sommarväder driver ju både glassätande och utomhusbadande. (Vi utomhusbadar mindre på vintern, och äter också mindre glass då. Men glassätandet ORSAKAR INTE drunkningarna.

Glassätande/drunkning är alltså ett statistiskt samband – men inte ett orsakssamband.

Nu tillbaka till Plomin. (För tydlighets skull; han är inte överviktsforskare, utan beteendegenetiker – men han återkommer ofta till övervikt som exempel!)

I familjer med dåliga kost-och motionsvanor, är risken större att barnen drabbas av övervikt och ohälsa. Detta vet vi, det är väl beforskat. Men är det föräldrarnas fel? Skulle barnen ha erövrat bättre ätbeteende och hälsa om föräldrarna, så att säga, ”skärpte sig”?

Inte självklart.

Om mammas och pappas beteende förs över till barnen, så borde ju adoptivbarn i viss utsträckning dela sina SOCIALA FÖRÄLDRARS karakteristika gällande hälsobeteende. (Och arbetsmoral, intelligens, benägenhet för våld och neuroser, social kompetens et cetera.)

Men faktum är att adoptivbarn inte är lika sina sociala föräldrar (adoptivföräldrar) ett enda dugg. Förutom att de kanske håller på samma fotbollslag et cetera, sådant som på ett uppenbart sätt är socialt överförbart.

Däremot är adoptivbarn lika sina BIOLOGISKA FÖRÄLDRAR. Även om de aldrig träffat dessa (förutom veckorna innan mamma la dem på trottoaren utanför ett barnhem i Långbortistan).

Generna påverkar oss, alltså. Inget snack om saken. Men vårt sociala arv talar med mycket små bokstäver… Det vet vi också från tvillingforskning. Enäggstvillingar (genetiskt lika) uppväxta i olika familjer, delar många karaktärsdrag.

Syskon – inklusive tvåäggstvillingar – är däremot inte mer lika varandra än vad deras gemensamma genetiska arv motiverar. Vilket alla föräldrar med fler än ett barn vet! Oj, vad olika de kan vara, syskonen!

(De delar ju DNA bara till 50 procent – inte 100 procent, som enäggstvillingar – och det är den skillnaden som slår igenom, inte att vi behandlar dem radikalt olika.)

När det gäller övervikt, kan Plomin redovisa data som säger att det finns ungefär NOLL koppling mellan föräldraimpacten och barnets (långsiktiga) viktutveckling.

Men alla ”vet” ju att det är vanligare med tjocka barn i tjocka familjer. Jo, visst är det så. Fast det beror alltså inte på att föräldrarna genom socialisering överför dåligt ätande på barnen.

Utan det beror på barnens GENETISKA ARV. Om föräldrarna älskar mat, belönar sig med socker, tänker, kortsiktigt, sitter fast i soffan, så kommer vissa av de dragen att föras över när spermie möter ägg.

Det tjocka barnet är följdaktligen mer en produkt av ”tjockisgener”, mindre av dålig uppfostran. Typ.

Men om inte föräldrarna styr barnets beteende, kanske det är kompisarna? Om de äter dåligt – eller är kriminella eller neurotiska eller lata eller blablabla… – så är det deras inflytande som gör just din telning tjock eller brottslig eller allmänt misslyckad?

Nja, inte heller där slår miljöargumentet igenom. För vi tenderar att välja våra kompisar. Barnet med asocial läggning kommer att välja asociala kompisar, barnet som gillar träning och läxläsning kommer att välja välartade kompisar, godissnaskarbarnet kommer att välja en godissnaskarkompis…

Det genetiska arvet skapar alltså en miljö som i sin tur bekräftar genetiken.

En viktig kontenta av detta är att du som förälder inte bör skuldbelägga dig själv alltför mycket, om ditt barn halkar snett. Antingen det gäller ätande/motion, eller annat väsentligt.

För mig, uppväxt på 70-talet, är detta med skuld viktigt. I skolan fick vi exempelvis lära oss – djupt felaktigt! – att schizofreni och avvikande sexualitet berodde på ”dåliga mammor”. Fatta vilka onödiga trauman detta skapade hos kämpande föräldrar!

(Och hujeda mig så dumt att koppla viss sexuell läggning till ”känslokall mor” och liknande trams.)

Om du nu är beredd att dra ut en annan kontenta, att arv är allt och miljö inget, så hamnar du snett.

Plomin är noga med att påpeka att vårt genetiska arv bara bestämmer en del av vårt beteende. Miljön räknas också. Men den miljö VI SOM FÖRÄLDRAR erbjuder, är, vilket jag hoppas framgått, gravt överskattad.

(Jag drar mig nu till minnes ett snack med konstnären Wille, när vi båda var bebispappor. Jag sa: vilken tur vi har, som har döttrar som sover hela natten utan att skrika titt som tätt! Han sa: Det är vår förtjänst, vi är så grymt bra pappor! Han hade fel, jag rätt…)

SAMHÄLLSMILJÖN, däremot, kan vara hur viktig som helst. Ingen blir alkoholist i ett land utan alkohol. Ingen blir sockermissbrukare som jägare/samlare.

Och för att anknyta till den så aktuella Black Lives Matter-debatten. Det påpekas ofta att ett skäl till asocialt/kriminellt beteende är att växa upp i en familj utan pappanärvaro. Men om man fingranskar statistiken, ser man att det inte är pappafrånvaro i egna familjen som är den viktiga parametern – utan hur många andra familjer i närområdet som har frånvarande pappor. För att de är strulputtar eller drogberoende eller i fängelse eller på annat sätt frånvarande.

(Ett exempel på hur statistik kan förvilla – lex glass/drunkning).

Samhällsförbättring syftande till bättre skolor, bättre matkultur, bättre föräldravärderingar et ceta, är därför självklart av godo.

Läs nu inte den här texten som att det du gör som förälder spelar noll roll. Och att du därför kan servera milkshake och ostbågar och frosted flakes till frukost, lunch, middag och mellis mellis mellis.

Plomins forskning handlar om ”normal” föräldraimpact, inte om föräldragalenskap!

Till vilka gener som styr övervikt ber jag att få återkomma.

Erik Hörstadius