Övervikt – hönan eller ägget?
Varför går vissa personer upp i vikt och blir feta? Det vanliga svaret om du frågar en lekman (eller en överviktsprofessor för den delen) brukar alltid låta väldigt självklart. ”De äter mer kalorier än de gör av med”. Men det är faktiskt inget särskilt bra svar på frågan. Det är mer en beskrivning av hur det går till, inte ett svar på VARFÖR. Om man återigen frågar ”men VARFÖR äter de då mer än de gör av med?”, då blir det svårare. Men inte sällan kan man faktiskt få som svar som antyder att personen kanske har dålig karaktär, eller är lat eller kanske helt enkelt inte förstår bättre. Dock finns det många smala personer av tveksam karaktär, som varken rör sig mer än nödvändigt eller har brytt sig om att gå ut grundskolan – så logiken verkar inte självklar. Särskilt som en hel del överviktiga äter ganska lite. Och vissa smala personer förefaller kunna stoppa i sig hur mycket som helst, utan att öka i vikt.
Men kanske är världen bara orättvis? Kanske är det som en ”expert” på övervikt sade, att vissa måste helt enkelt vänja sig vid att vara hungriga för att hålla vikten. Vad jag förstår menade han kanske resten av livet. Det är nämligen övertygande visat i genomgångar av alla studier som gjorts att svältdieter (kalorireducerad kost) i nästan alla fall ger tillfällig viktnedgång, och därefter återgång till ungefär den tidigare vikten. Ofta faktiskt lite mer, och med lite mindre muskler än tidigare. Det är detta man brukar kalla ”jo-jo-bantning”. Skall man tro på forskningen är det precis vad man kan vänta sig om man ger sig på en svältdiet. Viktnedgång tills man tröttnat på att vara hungrig och eländig, och därefter ofta pannkaka.
Vissa har dragit en drastisk slutsats av detta fiasko, och rekommenderar nu viktoperationer för viktnedgång, varefter man blir tvungen att alltid äta små portioner. Men skall detta verkligen vara nödvändigt? Hur kom det sig att människor var smala och friska förr, innan en kirurg stod redo att öppna deras mage och möblera om lite?
Åter till hönan och ägget. Det är nu det kan bli lite komplicerat. Går folk upp i vikt för att de äter för mycket, och gör av med för lite? Det lät ju logiskt, men som vi sett kan denna syn leda in i en besvärlig återvändsgränd. Är det då istället kanske tvärtom? Äter de för mycket, eller gör av med för lite, just på grund av att de går upp i vikt? Detta kan låta märkligt, men faktum är att mycket forskning tyder på att det kan vara just så.
Är det fettcellerna som styr viktförändring?
Orsaken till viktuppgången är då en annan. När den får fettcellerna att svälla genom att ta upp näring från blodet, resulterar detta i hunger. Då kan personen äta mer, eller låta bli. Om man låter bli att äta vid hunger kommer man att bli trött och inte orka röra sig som vanligt. Kanske kommer näringsbristen till och med att leda till att kroppen minskar förbränningen för att spara energi. Det blir som vid svältdieter – självbehärskning hjälper inte i längden, bara tillfälligt. Att försöka undvika viktuppgången (att växa på bredden) genom att bara äta mindre, har ungefär samma utsikter som ett barn som försöker undvika att växa på höjden genom att äta mindre. Kroppen har bestämt sig och det är inte särskilt effektivt att kämpa emot, så länge man inte påverkar orsaken. I fallet med barnet och längden är en orsak tillväxthormon. Om barnet har en medfödd brist på sådant blir det dvärgväxt. Om det har en kraftig överproduktion så blir barnet jättelångt. I de fallen spelar matintaget ingen större roll.
Styrs fettcellerna av hormoner?
Orsaken till viktuppgång är troligen också hormonell. Det är till exempel välkänt sedan länge att brist på sköldkörtelhormon (nedsatt ämnesomsättning, hypotyreos) ofta ger ett antal kilos viktuppgång, och överskott (giftstruma) ger viktnedgång. Skulle någon anklaga en person som lagt på sig 5 kilo på grund av brist på sköldkörtelhormon för att vara lat och glupsk, eller säga att personen borde ha självbehärskning nog att låta bli äta när han var hungrig? Antagligen inte. Men skulle istället ge personen Levaxin (tillskott av hormonet i tablettform) och då skulle övervikten långsamt försvinna. Samma sak gäller hormonet kortison. Detta ges ibland i höga doser mot vissa sjukdomar, och en mycket vanlig följd är viktuppgång som inte sällan kan röra sig om tio kilo eller mer. Har dessa personer därmed blivit överviktiga för att de plötsligt fick för sig att äta mer och röra sig mindre? Nej, även om detta spelade in, så var det inte själva ORSAKEN. Orsaken var hormonrubbningen med höga kortisonnivåer i kroppen. Kvinnor som använder minipiller, p-stav eller p-spruta går inte sällan upp något (i enstaka fall mycket) i vikt. Orsaken är effekten av gulkroppshormonet. Återigen, en hormonell orsak till övervikten.
Rubbat sköldkörtelhormon, kortison eller gulkroppshormon är dock en faktor bara för en liten andel av alla med övervikt. Detta kan alltså inte vara förklaringen till den allt mer ökande övervikten i samhället. Nu finns det ett annat hormon som är en självklar kandidat att vara orsaken i långt fler fall, kanske till och med i majoriteten av alla fall av ”vanlig” fetma. Detta hormon styr över kroppens hantering av födoämnen som socker och fett. Höga nivåer får fettcellerna att suga upp näringsämnen ur blodet och lagra dem som fett. Dessutom ”låser” hormonet fast innehållet i fettceller – de vägrar helt enkelt att släppa ifrån sig sitt innehåll så länge halterna av hormonet är högt i blodet. En kraftig brist av hormonet under längre tid (som kan uppkomma vid en inte helt ovanlig sjukdom) leder till att kroppens fettdepåer nästan helt töms. Tillförsel av hormonet i sprutform till friska personer leder nästan ofelbart till viktuppgång i form av fett. Vidare är det visat att feta personer vanligen har höga nivåer i blodet av hormonet, till skillnad från smala personer som normalt har låga nivåer. Detta hormon kallas insulin.
Med andra ord – stora mängder av insulin i blodet leder i längden till viktuppgång i form av fett. Tillräckligt låga halter har motsatt effekt, och ger viktnedgång. Fettcellerna kommer då långsamt att frisätta sitt innehåll till blodet, och inte vilja ta upp näring, vilket leder till att de krymper med tiden. Denna frisättning leder till rikligt med näring för kroppen, och man har därför lättare att hålla sig mätt längre. Minskning av kroppsfettet är i princip ofrånkomlig om insulinvärdet blir tillräckligt lågt. Ett extremt exempel på detta är sjukdomen som nämdes som hastigast i föregående stycke – ungdomsdiabetes (typ1-diabetes). Kroppen kan då inte tillverka tillräckligt med insulin. Resultatet är att man rasar i vikt oavsett hur mycket mat man stoppar i sig.
Hur man styr hormonet som styr fettceller som styr vikten
Vore det inte intressant om man själv kunde påverka mängden av insulin i kroppen? Faktum är att man relativ enkelt kan det, genom den mat man äter. Ett högt innehåll av socker eller andra kolhydrater i det man äter ger en snabb stegring av insulin i blodet. Fett och protein ger normalt långt ifrån samma stimulering av insulinproduktionen. Detta är sannolikt orsaken till varför en kost tillräckligt låg på kolhydrater hos överviktiga normalt ger viktnedgång. Och eftersom det är fritt fram att äta av annat kan det ske utan hunger. Och utan hjälp av kvarterets kirurg.
071229
Andreas Eenfeldt
Kostdoktorn.se